Tocqueville-effekten

När är grogrunden som bördigast för politisk revolution? En visuellt tillfredsställande och frekvent förekommande sinnebild är den om ett gummiband draget till sin absoluta gräns. Plötsligt går gummibandet av, rådande ordning ifrågasätts, och en revolution tar vid.

Marx gav uttryck för ovan när han beskrev proletariatets pauperization i det kapitalistiska tidevarvet. Via växande ojämlikhet, absolut eller relativt fallande levnadsstandard, skulle den successiva ekonomiska utarmning av proletariatet – betingat på klassmedvetenhet – få ett revolutionärt crescendo.

I kontrast till scenariot med gummibandet draget till sitt bristningsgräns beskrev fransmannen Alexis de Tocqueville ett mer kontraintuitivt skeende var revolt sker i bakgrunden av växande jämlikhet och social rättvisa. Först när jämlikheten och den sociala rättvisan är betydande finns det tillräckligt med sprängstoft i det orättfärdiga beteendet som i en mer ojämlik kontext normaliserats.

Jag har ovan i åtanke när jag ser det som händer i USA just nu. Visst, det finns ett uppdämt vrede (både realt och imaginärt) när det kommer till rasfrågor i USA men få skulle hävda att problematiken med polisbrutalitet mot svarta blivit värre i absoluta termer under de senaste 30, 20 eller 10 åren.

Det som ger händelsen med George Floyd sin vitalitet är det orättfärdiga ingreppet i en allt mer rättfärdig och socialt rättvis kontext. När det orättfärdiga beteendet kommer i kollisionskurs med det rättfärdigt normativa är det som flinta mot eldstål och hela städer kan, som vi sett, börja brinna.

Beroende på ideologisk hemvist och perspektiv kan man välja att fokusera på den felande individen eller göra anspråk på ett felande system i kontrast till det progressivt normativa. Oavsett om man ser polismannens agerande som i stark kontrast till det normativa – värdigt av fördömande – eller om man ser ett fortgående systemiskt förtryck via en polisinstitution som agerar i stark kontrast till det normativa – värdigt av förgörelse – är betoningen densamma. Polismannen eller polisinstitutionen som en anomali i kontrast till framstegen inom social rättvisa på andra områden innebär konflikten som gör att det slår slint.

För att rädda mig själv från att framstå som blåögt reduktionistisk kanske det är lika bra att påpeka hur jag är väl medveten om den växande ojämlikheten, det växande prekariatet, den växande misstron mot institutioner, den sönderfallande amerikanska familjen, den minskande religiositeten, konflikten mellan landsbygd och stad, möjlighetsgapet som omöjliggör social rörlighet osv.

Men istället för att referera till ovan realiteter – mer synonyma med klass – som potentiella gnistor som kan föranleda en revolution i linje med Marx och Engels ”det enda vi har att förlora är våra kedjor”, är det rimligare att se till områdena var den sociala rättvisan gjort som störst framsteg de senaste årtiondena – ras och kön – för en katalysator. Först när branden brinner kan andra mer explicita ojämlikheter potentiellt tillåtas agera bensin.

http://peterturchin.com/cliodynamica/the_2020/

Publicerad av Olof Palme d'Or

filosofie magister i analytisk filosofi. optionshandel. risk. autodidakt.

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: