”Juridiskt sett kan ett barn i Sverige ha högst två föräldrar. Just nu arbetar en utredare på regeringens uppdrag med att modernisera föräldrabalkens regler. Utredaren ska bland annat undersöka om barnets rätt till s k sociala föräldrar behöver stärkas och om de familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar, behöver ges bättre förutsättningar. Ponera att normen och idén om mamma, pappa, barn bygger på en överdriven tro på romantik och biologi. Många barn växer ju redan upp i bonusfamiljer och stjärnfamiljer, och barn kommer till på många olika sätt. Vi gör ett tankeexperiment: Varför just två? Om det bästa antalet föräldrar i en familj.” – Filosofiska rummet.
En sofist och en psykolog i en diskussion om föräldraskap. Programmets initialt tillspetsade frågeställning är främst en semantisk övning för retorisk effekt. Det finns knappt en fernissa av intellektuell rigorositet i resonemangen som sofisten saluför.
Sofistens önskan att utvidga föräldrabegreppet till dess performativa kvalitéer kan anses harmlösa och överflödiga bortom inslaget det skulle innebära i en juridisk kontext. Med rådande liberala förhållningssätt inför relationer och familjestrukturer skulle förslaget tillåta för väldigt olustiga scenarier med potentiellt 3-4 olika vårdnadshavare (föräldrar) över tid på olika adresser. Fixeringen vid benämningen ”förälder” är explicit knäpp och får som sagt endast någon vikt i ett juridiskt sammanhang var effekten måste anses överväldigande kontraproduktiv.
Båda figurerna påstår sig vilja optimera (hallå, teknokrat) barns välmående och utveckling men ingen i duon tänker tanken att kritisera förekomsten av skilsmässor eller acceptansen inför samtida flytande familjestrukturer. Lösningarna finner man istället i mer komplexitet, mindre essens och större inslag av relativism.
Majoriteten av det som sägs är enormt uddlöst och illa genomtänkt presenterat som någonting världsomvälvande. Mycket är i linje med ”it takes a village” men mot bakgrunden av kontemporär konstruktivism känner sig sofisten manad att vifta med förälder-etiketten.
Stora delar av samtalet är skrattretande impotent, som tex ett utbyte om huruvida en mormor kan rubriceras som ”förälder” eller ej. Inter-generationella hushåll är ingenting nytt. Behovet av att referera till morförälder som förälder är ett uttryck för intellektuell impotens.
Optimeringen som man påstår sig vilja ägna sig åt är förstås inte oproblematisk. Det låter under vissa stunder som att man vill etablera en permanent kuvös för barnen under uppväxten, utan motgångar eller förpliktelser.
Man pratar bl a om varje barns rätt till sina föräldrar (parafrasering) i kontexten av en familj med väldigt många barn, fyra till åtta stycken. Då menar man finns det potentiellt ett behov av flera ”föräldrar”, både emotionellt och logistiskt. Jag förstår verkligen inte vad det här är för tänkare.
Om en familj består av sex barn finns det rimligen en betydande åldersspridning barnen emellan och äldre barn assisterar förstås i uppvaktningen av yngre barn. Att slänga sig med etiketten ”förälder” istället för storebror eller storasyster när konnotationen i relation till önskvärd funktion är densamma är uteslutande en semantisk övning. Distinktionen förblir harmlös och semantisk tom vi återigen äntrar det juridiska som var synonymt med det kontraproduktiva.
En sista sak som man inte alls nämner i programmet är det dynamiska förhållandet barn – förälder över tid. Det stämmer att det initialt är föräldrarna som tar hand om sina barn men i ett senare skede är det barnen – förutsatt gjorda av rätt skrot och korn – som tar hand om sina föräldrar. Det finns så enormt mycket att kritisera i det här programmet men oviljan att ta hänsyn till dynamiken mellan parterna över tid (initiala ”rättigheter” – från sofistens perspektiv – senare ”skyldigheter”) och implikationerna av multipla föräldrar när dessa befinner sig i beroendeställning understryker bara vilka otillräckliga tänkare vi har att göra med.
Long vol, short prediction models 