Månadsbrev 03/2024

Rationellt är det som överlever

Den 27e mars gick Daniel Kahneman bort, 90 år gammal. Jag gillade Kahneman, men ogillade en stor del av hans forskning och har kommit att avsky den akademiska disciplinen beteendeekonomi som Kahneman, tillsammans med kollegan Amos Tversky, lade grunden till. En disciplin som såg sin kröning 2002 när Kahneman belönades med Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

En fundamental problematik med disciplinen – om än inte dess värsta synd – är avsaknaden av nydanande insikter. Önskar man vara välvillig kan man beskriva den ursprungliga beteendevetenskapliga approachen som harmlöst deskriptiv med en tendens att endast klä det som redan är känt (”surt”, sa räven) i en akademisk skrud. Det är nämligen först när den beteendevetenskapliga identifikationen kombineras med klassisk ekvilibrium-ekonomi som den nya disciplinen korsar Rubicon, gör anspråk på det normativa, och det tidigare harmlöst överflödiga övergår till det bokstavligen livsfarliga.

En favoritsysselsättning bland beteendeekonomer är att hamra in budskapet att människan är kroniskt irrationell. Man finner fog för utlåtandet efter en utvärderande process där man identifierat att mänskligt beteende skiljer sig från beteendet som ekonomiska modeller föreskriver. För att kunna begå kvalificerande utlåtanden som berör graden av rationalitet krävs det att beteendeekonomen förhåller sig axiomatiskt inför riktigheten i den ekonomiska modellen. Om det antagandet är felaktigt finns det ingen grund för beteendeekonomins preskriptivism.

För att kunna beskriva ett beteende som rationellt utifrån en ekonomisk modell är det kritiskt att allting som är av väsentlighet, samtliga parametrar av betydelse vid en utvärdering av vad som kvalificerar som rationellt respektive dess antites, tillåts kvantifieras. Den ekonomiska ansatsen är med andra ord en reduktionistisk ansats stöpt i epistemisk arrogans oförmögen till en holistisk approach som inbegriper det icke kvantifierbara. 

Beteendeekonomernas premiering av den ekonomiska modellen kan beskyllas för att vara godtycklig och endast premierad pga att den tillåter för illusionen av en rigorös utvärdering. Den uppstådda situationen är ett fall av Wittgensteins linjal där den identifierade diskrepansen mellan mänskligt beteende och ekonomisk modell i lika hög utsträckning, med hänsyn till det icke kvantifierbara, kan påstås beskriva riktigheten i mänskligt beteende och otillräckligheten i ekonomiska modeller. Det går således att hävda sinsemellan godtycke. För att eliminera den beskrivna korresponderande graden av godtycke och cementera oriktigheten i den ekonomiska modellen krävs en mer eftertänksam dekonstruktion.

Beteendeekonomen älskar spel. Och det finns få spel som beteendeekonomen älskar mer än att etablera inverterade kasinon i artificiellt endimensionella kontexter för att påvisa individens irrationalitet. Ett av beteendeekonomins mest kända exempel på människans irrationalitet är förlustaversion; tendensen att associera en förlust med en svårare negativ känsla än den positiva känslan som en korresponderande vinst associeras med. 

Vid experiment som testar graden av förlustaversion är det vanligen kritiskt att testpersonerna först och främst axiomatiskt accepterar informationssymmetri. Även när experimentets utbetalningsstruktur ter sig orimlig. En förutsättning för att ens anamma en ansats som beteendeekonomerna designerar som rationell är med andra ord att i konfrontationen med någonting som ”låter för bra för att vara sant” acceptera det som sant. Hur rationell låter den dispositionen i majoriteten av övriga sammanhang? 10/10 beteendeekonomer skickar pengar till nigerianska prinsar som lovar att betala tillbaka det tredubbla om ett par veckor.

Ett annat kritiskt moment sker på det utvärderande (bedömande) stadiet och det är återigen här som den ekonomiska modellens oundvikliga slutna reduktionism gör sig påmind. Alla individer uppvisar inte samma grad av riskaversion. Testet som önskar påvisa idén om universell riskaversion är bättre lämpat för en komparativ analys (det är ett personlighetstest), och en holistisk utvärdering som beskriver variansen i riskaversion utan att axiomatisk anta ett optimalt förfarande – per den ekonomiska modellen – som samtliga testpersoner bör ägna sig åt. Inslaget av neurodivergens på skalan av individen – olika personer fattar olika beslut mot samma premisser – innebär en mer betydande robusthet på skalan av gruppen. Det finns ingen uppsida på skalan av gruppen så påtaglig att den legitimerar ett unisont optimalt förfarande på skalan av individen om det optimala förfarandet introducerar en risk för ruin.

Här kan vi introducera en hierarki av rationalitet; överlevnad är en nödvändig förutsättning för att kunna agera på sättet som beteendeekonomerna önskar, men att agera på sättet som beteendeekonomerna önskar är inte en nödvändig förutsättning för överlevnad. Premieringen av överlevnad innebär att det är rationellt att överskatta sannolikheten för det omfattande och underskatta sannolikheten för det triviala. Individers olika dispositioner och förfarande i konfrontationen med samma premisser tillåter för en diversifiering som draget till sin spets undergräver risken för att frekvent förekommande individuella risker omvandlas till infrekvent förekommande systemiska risker.

Beteendeekonomernas ignorans berörande frågan om skala, på vilken nivå som utvärderingen av individuellt beteende ska ske och antagandet om ett optimalt individuellt förfarande som samtliga bör ägna sig åt, matchas endast av disciplinsen ignorans inför differentieringen mellan genomsnitt per tid och genomsnitt per ensemble. Ett antagande om ergodicitet som man importerat från den ekonomiska disciplinen.

En stor andel av mängden kognitiva biases som beteendeekonomerna identifierat och refererar till som underlag för att hävda människans irrationalitet kan krediteras det här missförståndet och någonting så fundamentalt som att väsentligheten av ett väntevärde korresponderar med sannolikheten att väntevärdet kommer realiseras. Den tidigare refererade förlustaversionen hos individer är nämligen inte statisk utan dynamisk i relation till det beskrivna förhållandet.

Det här förefaller intuitivt för många, men är det någonting beteendeekonomen avskyr är det referensen till intuition. Beteendeekonomen erkänner axiomatiskt ingen skillnad mellan ergodiska (distribution per ensemble) och icke ergodiska (distribution genom tid) processer och bör således inte vädra några invändningar mot att ändra en process till den andra förutsatt att väntevärdet förblir detsamma. Beteendeekonomernas ”grej” är som sagt att etablera inverterade kasinon. Beteendeekonomen är uppsåtligen ute efter att förlora pengar. Tillåt vederbörande (mest sannolikt Richard Thaler) göra det.

Låt oss kika på ett exempel som exemplifierar hur det här skulle kunna se ut i praktiken med avstamp i ytterligare en bias: The endowment effect. En bias som beskriver hur människor tenderar att placera ett högre värde på saker man redan äger än man skulle vara villig att betala för att förvärva samma sak.

Vi föreställer oss ett lotteri med en miljoner lotter, en lott säljs för 10 kr och förstapriset i lotteriet är på 10 miljoner kr. Efter att du köpt din lott för 10 kr möts du av en beteendeekonom på gatan som erbjuder dig 50 kr för lotten. Du vägrar att sälja lotten, beteendeekonomen ler från öra till öra, kallar dig ”irrationell” och fortsätter vandra ner för gatan och erbjuda 50 kr för det som individer precis förvärvade för 10 kr.

Innan jag exemplifierar innebörden av att förändra en icke ergodisk process till en ergodisk är det väsentligt att påpeka en del andra dynamiker som aktualiseras i det här scenariot och som radikalt undergräver hela det beteendeekonomiska företaget.

När en person önskar betala 50 kr för någonting som du precis införskaffade för 10 kr, och det finns en uppsjö av identiska upplagor tillgängliga för 10 kr, bör du anse att risken för informationsasymmetri är >0 och avfärda individen i fråga. Det faktumet bör informera ditt handlade vid en enskild transaktion med en oerhörd fet högersvans (du överskattar sannolikheten för det omfattande och underskattar sannolikheten för det triviala).

Situationen behöver inte vara binär med en enda vinstlott värd 10 miljoner kronor och 999,999 nitlotter. Om lotterna löper från 0000001 till 1000000 och personen som erbjöd oss 50 kr för lotten vi köpte för 10 kr känner till blott den första siffran i det vinnande numret, och att den siffran inleder vårt lottnummer, minskar antalet potentiella vinstlotter från en miljon vardera värda 10 kr till 100,000 vardera värda 100 kr. Vår lott legitimerar med andra ord en premie på minst 900%, inte några larviga 400%.

Så till det väsentligaste. Om du möter en beteendeekonom som insisterar på att betala 50 kr för en lott som du precis köpt för 10 kr bör du låta vederbörande göra det. Efter att du gjort det använder du dina nyfunna 50 kr till att köpa ytterligare fem lotter som du säljer till beteendeekonomen för 250 kr. Och så fortsätter du tom det att du köpt samtliga en miljoner lotter för totalt 10 miljoner kr och sålt dem vidare till beteendeekonomen för 50 miljoner kr. Nu har du omvandlat en icke ergodisk process till en ergodisk process och du kommer realisera ditt positiva väntevärde med 100% sannolikhet. Vid det laget kan du förhålla dig likgiltig inför eventuell informationsasymmetri, du kommer oundvikligen ha sålt vidare den vinnande lotten och gått miste om förstapriset på 10 miljoner kr men du kan trösta dig med att du går hem 40 miljoner kr rikare än när du för första gången stiftade bekantskap med beteendeekonomins outgrundliga visdomar.

Om det här låter som en överdrift får läsaren gärna kika på det här klippet där exakt det jag beskrivit porträtteras som rigorös vetenskap i ett segment som heter Why Are We All So Stupid? …

En av Daniel Kahnemans många förtjänster var hans intellektuella hederlighet och förmåga att erkänna sina egna misstag. Den nya generationens beteendeekonomer saknar Kahnemans intellektuella begåvning, har mindre på fötterna – replikeringskrisen – men gör ännu större anspråk. Beteendeekonomin är i sina sämsta stunder, och i interaktionen med makthavare, en lika intellektuellt som själsligt död disciplin som önskar reducera en allt större del av beslutsfattande per diskretion till det av algoritmer och system. Pga den här tendensen är det inte tillräckligt att ytterst beskriva beteendeekonomin som anti-rationell, den är uttryckligt anti-human.

Bokhyllan

White Noise av Don DeLillo.

I White noise diagnosticerar DeLillo måendet hos den samtida amerikanska (universitetsutbildade sekulära) medelklassen. Vår ciceron genom boken är Jack. Jack är en i den allt längre raden av betydelselösa professorer som adderar marginellt mervärde till det kunskapssökande projektet. Han har funnit en anställning på den lokala skolan som professor i Hitler-studier men kan ingen tyska. En otillräcklighet han omedelbart adresserade genom att ändra sitt namn från Jack Gladney till J. A. K. Gladney och därigenom tillskansa sig ett uns av nominativ gravitas (boken skulle lika gärna kunna heta ”brus” istället för vitt brus med hänsyn till frekvensen med vilken liknade anspelningar på indirekt inferens begås och exploateras.)

Jack bor tillsammans med sin senaste fru Babette (hans fjärde äktenskap), och en knapp handfull barn med varierande grad av genetisk anknytning till honom eller Babette. Familjens materiella behov är tillgodosedda, från utsidan framstår paret som harmoniskt, men både Jack och Babette lider av en svårbotad åkomma. Majoriteten av parets tankeverksamhet berör döden, dess oundviklighet och människans otacksamma kännedom om sin egen tillfällighet. I kontrast till livets innehållslöshet, ofullständighet och yttersta obetydlighet framstår döden som alarmerande verklig.

White noise innehåller kritik av konsumtionskultur, massmedia, det som vi idag skulle referera till som distraktionsekonomin, men bokens starkaste punkt är identifikationen av den kontemporära tendensen mot kommodifiering. Under ett tidigare tidevarv skulle dödsångesten som drabbar Jack och Babette domesticerats genom en tro på en högre makt, en övertygelse om en själ som existerar bortom tid och rum, och en föreställning om objektiv mening och ett syfte. I White noise adresseras samma känsla genom ett piller – Dylar – som påstås bota dödsångest. Genom den västerländska systematiska nedmonteringen av religiös övertygelse, gemensamma meningsskapande projekt, och det som i kontrast till det själsligt verkliga kan refereras till som materialismens vita brus, har ett vakuum uppstått – ett behov. Ett behov som man i en sekulär kontext kan kapitalisera på genom att erbjuda en kommodifierad lösning som säljs till goda marginaler.

Boken är mer fyndig än rolig men den är intellektuellt drabbande och DeLillo är hänsynslös i sin numer nästan 40 år gamla samtidsanalys.

Brave New World av Aldous Huxley.

Ingen enorm läsupplevelse men som dystopisk idéroman har boken definitiva kvalitéer. Jag tilltalas oerhört av parallellerna mellan det som boken beskriver som en självvald nedmontering av, det som jag vanligen refererar till som, ”varians” för premieringen av förutsägbarhet och komfort och den västerländska samtidsutvecklingen. Genom att eliminera utrymmet för varians har the World State eliminerat förutsättningarna för krig. En aversion mot scenariot renderar en oundvikligen pro-krig (avsaknaden av krig är inte en målfunktion att maximera för) vilket jag är tämligen komfortabel med att vara men många skulle sannolikt instinktivt beskriva det som en omöjlig position att försvara. Man vinner osannolikt Miss Universe genom att beskriva den naiva önskan om ”world peace” som totalitär.

”But I don’t want comfort. I want God, I want poetry, I want real danger, I want freedom, I want goodness. I want sin.”

”In fact,” said Mustapha Mond, ”you’re claiming the right to be unhappy.”

”All right then,” said the Savage defiantly, ”I’m claiming the right to be unhappy.”

”Not to mention the right to grow old and ugly and impotent; the right to have syphilis and cancer; the right to have too little to eat; the right to be lousy; the right to live in constant apprehension of what may happen to-morrow; the right to catch typhoid; the right to be tortured by unspeakable pains of every kind.” There was a long silence.

”I claim them all,” said the Savage at last.

Index 

Mitt fokus har huvudsakligen varit på annat än index (ädelmetaller) men jag har min vana trogen fortsatt att handla lite SPX putflys mot nedsidan på kortare tidshorisont till marginell framgång. Har tagit vinst i 1/2 av min SPX call spread 5300/5400 juni för +326% och plockade i slutet av mars in en SPX put spread 5100/4700 juni för 40p.

Ädelmetaller

Både guld och silver utvecklades remarkabelt starkt under mars och jag stängde mina kvarvarande 3/4 av min guld broken wing callfly 2100/2200/2260 april (25 mars) för i snitt +1060% samt halverade min position i silver call condor 2250/2500/2700/2950 maj (24 april) för +192%. In i april äger jag sen tidigare en silver call spread 2250/2500 juli (25 juni) och i samband med att min broken wing-struktur gick till lösen valde jag att förlänga min exponering mot uppsidan i guld genom att leg:a mig in i en call spread 2300/2400 augusti (25 juli) för 12,5p.

Olja

Min WTI call condor 7500/7800/8100/8400 April (15 mars) gick till lösen för +208%. Jag plockade in en liten hedge mot nedsidan 7700/7500 april (15 mars) med terminen @ 7920 ett par veckor innan lösen som förföll värdelös. I linje med mina tidigare annonserade planer plockade jag in en ny call condor under mars men terminspriset har rört sig mer påtagligt mot uppsidan än vad min struktur tillåter för. Jag äger en call condor 7700/8000/8300/8600 maj (17 april) in i april och min förhoppning är att addera en call spread mot uppsidan mot samma underliggande termin i händelsen av en pullback på $2-3 under nästa vecka. En ev call spread skulle mest sannolikt även kombineras med någon bullish-bias-struktur mot nästa månads termin.

Valuta

Min USDJPY put 13700 mars från i mitten av december gick till lösen för totalt +13% medan min GBPUSD put 12300 mars förföll värdelös. I den sanna andan av en envis fåntratt har jag under mars valt att addera ytterligare USDJPY och GBPUSD puts (put spreads) till min portfölj. Min FX-exponering består just nu av (skratta inte) EURUSD put 10800 juni, USDJPY put 13000 juni och put spread 14200/13800 juni, EURJPY put 14500 juni, GBPUSD put spread 12600/12400 juni samt 12400/12200 juni.

Aktier

Mars innebar någonting av en pånyttfödelse för Essity, letar fortsatt efter min resa mot 280-300, medan Nibe fortsatte få ansiktet insparkat. Jag har dödförklarat min Nibe call 80 juni och likt en man drabbad av medelålderskris ersatt mitt tidigare bihang med någonting med lägre lösenpris och längre löptid. Får se hur långvarigt det blir. In i april äger jag Nibe call 54 december. Jag har även blivit med Boliden, efter att schabblat bort den fina rörelsen i aktien i slutet av 2023 äger jag Boliden call 288,1 december för en fortsatt resa uppåt in all things råvaror.