Shit I Don’t Like #04

Diet Culture Is Unhealthy. It’s Also Immoral. By Kate Manne.

Det här är en nästan aggressivt självdestruktiv text. Kommer Mannes kommande böcker säljas tillsammans med ett rakblad och färdigskrivna självmordsbrev? Det skulle rimma väl med textens övergripande sentiment. Men det är ganska intressant att interagera med galenskapen. Det finns mycket att grotta ner sig i och jag fastnar främst vid tre aspekter i texten som jag vill adressera i detalj och erbjuda ett alternativt perspektiv.

”My relationship with my body is, to put it mildly, fraught. I have not always, but I have usually, been fat. I have always hated that fact, although I have tried not to. I have been a so-called normal weight, by the standards of the draconian body mass index guidelines, only when I have been starving myself or eating a highly restrictive and often downright odd diet. Over the past year, I have lost nearly 50 pounds, prompted by a vague sense of obligation to shrink myself back down to size. As usual, the weight came off only with efforts so extreme that I hesitate to admit to them: Over the course of a month last winter, I didn’t eat for 17 out of 30 days.”

When a measure becomes a target, it ceases to be a good measure

Är lite förvånad över hur otroligt grund Manne är i sitt tänkande. Första kapitlet i valfri självhjälpsbok erbjuder mer filosofiskt djup och rigoröst tänkande än resonemangen Manne spottar ur sig. Ja, bantningskulturen så som Manne beskriver den i texten (konsekventialism suger) är ohälsosam. Men Manne är så idiotiskt reduktionistisk i sin konsekventialism att hon är helt oförmögen att överväga alternativ som inte slutar i relativism. För att inte nämna hennes oerhörda behov av omvärldens bekräftelse. Målet ska inte vara viktnedgång. Målet ska vara en mer sund livsstil. En bieffekt av att uppnå målet kommer sannolikt vara viktnedgång. Detsamma är sant om lycka. Lycka är ingenting att sikta mot. Du anstränger dig till att förkovra en dygdig disposition och förhoppningsvis är en bieffekt av dygdigt beteende lycka.

Den moderna tendensen till reduktionistisk hedonism (premieringen av njutning) är sannolikt en bidragande orsak till varför en stor mängd sekulära moderna män och framför allt kvinnor med ett uttalat mål om lycka knaprar prozac och är kroniskt miserabla. Det är lite lustigt för tom en konsekventialistisk reduktionist som Manne ägnar sig inte åt det mest ”logiska” utifrån hennes etablerade parametrar (viktnedgång über alles), tex hugga av sig ett ben. Hon inser intuitivt att all viktnedgång är inte lika mycket värd, en kropp med lägre entropi (mer om det längre ned) uppnås genom ansträngning, potentiellt legitima uppoffringar. Tyvärr är hon förträffligt vilsen och det uttrycker sig i att hon svälter sig i 17 av 30 dagar.

”Such examples proliferate in philosophy too: The standard example of the much-studied phenomenon of akrasia, weakness of the will, is succumbing to a cookie. The natural human appetite for rich and sugary foods is thereby derided as not only contrary to reason but also something to be tamed, shunned, even shamed. The constant deprivation and, sometimes, sheer hunger of someone who sticks to a rigorous diet is envisaged as an unambiguously good thing and as an achievement, even a virtue.”

”And it has the superficially surprising implication that dieting inflicts real moral costs, real moral harms, ones we largely impose on ourselves (albeit under the influence of potent social forces). If the chances of long-term weight loss (and the supposed benefits and pleasures that conveys) are vanishingly small, then why do we keep doing it? I suspect the answer is not only habit and a false sense of obligation but also the lure of aspiration: a dieter’s perpetual sense of getting somewhere, getting smaller and thus becoming more acceptable, more reasonable, as a body.”

Varians

Texten är författad av en sjukligt fragil individ. Det innebär att varje interaktion med omvärlden måste ske på Mannes premisser för att undvika realiseringen av sammanbrott. Värdeuttryck som premierar och indikerar en hierarki riskerar stjälpa Manne mentalt och ska inte tillåtas. Bättre och sämre, ful och vacker, utvärderas inte som sanningsanspråk utan konsekventialistiskt och statiskt. Bara genom att försöka kan man misslyckas. Därför är det bättre att inte försöka. När Manne mår bättre eller sämre är det inte resultatet av beteende som kan kategoriseras som mer eller mindre önskvärt utan pga internaliseringen av godtyckliga och destruktiva tankemönster i relation till beteende som bortom patriarkala konstruktioner ska ha samma laddning. Ingen varians.

”We praise arguments for being muscular and compact and criticize prose for being flabby, flowery and, implicitly, feminine. When it comes to our metaphysics — our pictures of the world — we pride ourselves on a taste for austerity, or as W.V.O. Quine put it, ‘desert landscapes.’ And what is the fat body in the popular imagination but excess, lavishness, redundancy?”

Entropi

Den feta kroppen, den otillräckliga argumentationen och den asymmetriska matematiska formeln har alla relativt hög entropi och företeelserna kommer således beskrivas på samma sätt. Premieringen av låg entropi sker inte godtyckligt. Nivån av entropi korrelerar definitivt eller probabilistiskt med mängden energi som går åt för att frambringa den låga entropin. Man kan förstås vara krasst deterministisk och således relativistisk, men varför den dispositionen endast skulle vara legitim i relation till kvinnors vikt förklaras aldrig. Ångesten Manne beskriver inför sin vikt och sitt utseende upplever sannolikt många andra personer inför sitt intellekt. Att ta upp och börja läsa en utmanande bok riskerar att resultera i ett normativt misslyckande så varför ens försöka. Genom att skriva sin text på förståelig engelska kan Manne påstås gå förtryckarens ärende. Varför ska förståelig engelska premieras ovan oförståelig ”engelska”? Har inte alla konfigurationer av bokstäver samma värde?

Någon välmenande själ borde placera ett ex av Viktor Frankls Man’s Search for Meaning i en bokpärm med Judith Butler på omslaget och smyga ner i Kates handväska.